Himlen och tusenårsriket

Tusenårsriket och det nya Jerusalem borde vara en central del av vår teologi. I vår dagliga bekännelse borde tusenårsriket stå i centrum tillsammans med evigheten. Tanken på att vi ska leva en evighet i salighet hos Gud är svindlande och fantastisk.

Samtidigt kan vi ha svårt att begripa det något vaga begrepp som himlen ibland framställs som. Där kan tusenårsriket fylla ett psykologiskt och emotionellt tomrum inom oss, så att vårt framtidshopp kan vara konkret och levande eftersom vi lätt kan föreställa oss ett liv på jorden.

Det står ju i Bibeln att vi efter Jesu återkomst först ska leva tusen år i ett jordiskt rike med Kristus som regent. Där ska vi regera med honom vilket givetvis förutsätter att det finns något att regera över.

Bibeln ger oss endast små fingervisningar om vad denna tid ska innehålla, men det tycks röra sig om ett av Kristus införlivande av total rättfärdighet och godhet, möjligen en process av återställande av naturordningens tillstånd innan syndafallet som därefter kulminerar i ett andliggörande av hela jorden då det nya Jerusalem nedstiger till jorden och människan för alltid lever i salighet med Gud i sin mitt.

I uppenbarelsebokens slutkapitel nämns de frälstas regeringsställning i egenskap av kungligt prästerskap.

”Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma. Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord och inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen. De levde och regerade med Kristus i tusen år. Men de andra döda levde inte, förrän de tusen åren hade gått. Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden inte någon makt, utan de skall vara Guds och Kristi präster och regera med honom i tusen år. – Uppenbarelseboken 20:4-6 (SFB)

Långt innan detta har Bibeln i åtskilliga verser talat om utplånandet av världens ondska och ett evigt framtidshopp på jorden.

”Bli inte upprörd över de onda, avundas inte dem som gör orätt. Ty snart klipps de av likt gräs, som gröna örter vissnar de…

Ty de onda skall utrotas, men de som väntar på Herren skall ärva landet. Ännu en liten tid och den ogudaktige finns ej mer, när du ser efter hans plats är han borta. Men de ödmjuka skall ärva landet och glädja sig över stor frid.” – Psalm 37:1-2, 9-11

I synnerhet rättvisa och fred utlovas efter Guds dom i den slutgiltiga tiden. Dessutom talas det om ett överflöd av skörd som kan åtnjutas i fred. Att Jesus i Jesaja kallas för fredsfursten överensstämmer med den bild vi får av honom som den som utplånar ondskan och inför fred och rättfärdighet.

”Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där Herrens hus är skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna…Han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig.” – Jesaja 2:2, 4

”Han skall döma mellan många folk och skipa rätt åt mäktiga hednafolk, ända bort i fjärran land. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig. Var och en skall sitta under sitt vinträd och under sitt fikonträd utan fruktan, ty så har Herren Sebaots mun talat.” – Mika 3:3-4

Dessa verser verkar tala om ett sluttillstånd, ett postmillenialt evigt tillstånd som isåfall överensstämmer med att det nya Jerusalem ska nedstiga till jorden från himlen enligt uppenbarelsebokens tjugoförsta kapitel.
Det innebär att det vi kallar ”himlen” efter tusenårsriket kommer att vara ett perfekt jordiskt paradis där vi kommer att leva i all evighet i våra förändrade jordiska kroppar. Himlen är alltså inte enbart en diffus andlig plats
Annonser
Himlen och tusenårsriket

Svensk frikyrka är död

Det finns ingen grupp jag har så lite gemensamt med, eller så ogärna vill associeras med, som svenska kristna.

Det jag nu skriver kommer rimligen placeras i katergorin hat. Men det är inte hat. De som kategoriserar det jag säger som hat är nämligen samma typ av kristna som jag varesig vill, eller kan, associeras med.

Det jag upplever från djupet av min skapelse är inte hat eller fiendskap mot dessa dröser av människor i Sverige som kallar sig kristna men lever och företräder den mest antikristna världslighet till livsstil. Jag känner avsmak och äckel inför dem och deras gärningar, inte minst därför att den absoluta majoriteten av dem är fullfjädrade villolärare och falska profeter som skor sig socialt och ekonomiskt på ett evangelium lika falskt som de själva.

Jag förstår att det är starka ord och när jag tidigare skrivit i likande ordalag har diverse så kallade kristna rådgivit mig hejvilt om olämpligheten i att så att säga döma syndaren, och inte skilja på sak och person. Jag anser inte att det är ett bibliskt tillvägagångssätt att skilja på sak och person. Det som behövs är just att personerna själva pekas ut i sitt hyckleri och får stå till svars.

Vet ni inte att de heliga skall döma världen? Om nu världen skall dömas av er, duger ni då inte till att döma i de minsta mål? Vet ni inte att vi skall döma änglar? Skall ni då inte kunna döma i vardagliga ting?” – 1 Kor 6:2-3 SFB

Detta dekadensens världsliga tillstånd gäller nästan alla inom kristenheten. Jag har under flera års tid försvarat svensk kristenhet inför bibeltroende baptister och amerikanska kristna med att det visst finns vissa frälsta i kyrkorna, vissa föramlingar som är mer konservativa. Jag har givit fristående pingstförsamlingar (Ludvika pingst som Per-Johan Stenstrand förvandlade till ett hillsongjippo under tramsnamnet ”Life Center”) och livets ord som exempel på kyrkor där det visserligen finns villolära, men där frälsningsläran är solid- där evengeliet fortfarande lärs ut korrekt. Det tar jag tillbaka.

Under åren har jag manat hundratals att gå i dessa kyrkor trots att de inte predikar ur Bibeln, trots att de aldrig vågar stå upp emot synd, trots att de aldrig går ut och predikar evangeliet, trots att de tillåter sodomiter i församlingarna, har icke-kvalificerade pastorer, dyrkar den kristushatande judestaten och är fullkomligt världsliga. Nu ändrar jag mig. Jag har haft fel.

Det är visserligen ett direkt påbud från Gud att församlas i kyrkan, men jag kan inte se att svensk frikyrka i sin helhet längre uppfyller någon bibliskt defintion av kyrka. När jag samtalar med kristna eller läser de kristna tidningarna så når jag slutsatsen att svensk frikyrka är ett falskt påhitt, och att det inte finns några värre människor, fegare och mer dekadenta i Sverige, än de som kallar sig kristna.

Jag tillåter mig givetvis att generalisera och pratar i synnerhet om frikyrkosverige, men situationen är så eländig att det i princip inte finns några ljusglimtar att finna inom den pingst-evangelikala svenska kristenheten.

Trots amerikanska fundamentalistbaptisters insisterande att det måste funnits frälsta svenska baptister med tanke på teologin i de engelska överttningarna av Lina Sandells psalmer, har jag hittills inte funnit något som indikerar att det någonsin funnits en frikyrklig rörelse i Sverige som haft rätt frälsningslära. (Motbevisa mig mycket gärna!)

Den som läst Bibeln och ägnar tid åt Bibelstudium och bön, kan inte undgå att skämmas å pastorernas vägnar när de klär sig som homofiler och låter kvinnor predika i församlingarna.

När man sedan hör deras predikningar, med konstanta referenser från antingen populärkulturen eller katolicismen står det klart att den sista tidens ljumhet kombinerat med den svenska mannens ryggradslöshet kommit att bilda en ny kristendom. En så-kallad ”hen-kristendom”, eller ”fjant-kristendom” med det kända ”positive only” (enbart positiva) budskapet.

Jag har själv suttit i kyrkan när Joakim Lundqvist använt katolska helgon som exempel för oss i tron, eller när Dan Salomonsson berättat om hur han knäböjde och gjorde korstecken på en katolsk mässa utomlands.

Evangeliet är Guds kraft till frälsning, Gud är härskarornas Herre och en förtärande eld! Men det evangelium de svenska frikyrkorna predikar är urvattnat och falskt och den kristendom de lever skiljer sig inte från omvärlden. De bor i Sodom och har beblandat sig med Sodom, därför är de nu del av Sodom.

Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom. Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.” – 1 Joh 15-17

Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” – Rom 12:2

Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er…” – 2 Kor 6:16-17

De enda så-kallade kristna jag ser i Sverige som inte till fullo och med hull och hår svalt de moderna lögnerna är de konfessionella lutheranerna. Hit hör några olika samfund, av vilka jag rekommenderar alla. De vet vad de tror på och varför, och vurmar varken för världslighet eller judiska lögner. I synnerhet laestadianska församlingar är mycket konservativa och är emot preventivmedel då de förstår att det dödar ofödda barn. Den enda tveksamheten jag har mot luthersk tro är dopfrågan, men jag anser den bagatellartad i sammanhanget.

Vilken kyrka man än går i måste man ta till sig det som är bra och lämna det som inte är perfekt. Men vi ska komma ihåg att en kristen ska främst går i kyrkan för att Gud befallt det, samt även för att själv vara till uppbyggelse för andra.

Nedan finns länkar information om luthersk verksamhet.
Svensk frikyrka är död

Tankar om pk-svenskarna

”…Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare...” – Romarbrevet 3:4 SFB

I Sverige är det så att om man säger vad som faktiskt står i Bibeln (jag talar ju främst till kristna), eller om vi ska prata politiskt, så om man säger som det är rakt upp och ner, då blir man förlöjligad och efter bästa förmåga tystad av människor som i sin djupa neuros lever i förnekelse.

Dessa lever i förnekelse över det politiska tillståndet, eller bland de kristna förnekelse inför att den egna religionen säger saker de själva inte tror på eller vill ta i med tång.

Människor har blivit dysfunktionella och är rädda för andra. Man är rädd för konfrontation till den milda grad att man i alla lägen söker blidka, eller tiga, så länge man själv inte tvingas stå för någonting obekvämt. Detta tillstånd av psykisk ohälsa kan kallas människofruktan. Det är någon sorts ångest. Det är ett livsfarligt tillstånd.

En kristen är kallad till frimodighet och aktivitet på samma sätt som en medborgare är skyldig att ta ansvar för det egna samhället och nationen. Det är en del i det kontrakt vi kallar medborgarskap, och en förpliktelse som hör arvsrätten till

När nu detta tillstånd, denna massneuros, är så utbredd så har det blivit på det viset att man blir paria om man säger som det är. Man blir ansatt av människor i ryggklapparkulten där alla på instinkt läser innantill från statligt subventionerade åsikter och sedan klappar varandra på ryggen och bekräftar sin fabricerade godhet och gruppindentitet.

Detta fenomen är ett lågintellektuellt sovietbeteende som spelar på människors grundläggande behov av att ledas, samt deras oförmåga till originalitet, eller enbart deras rädsla för att tänka själva. Mer än något annat så finner jag det sorgligt å deras vägnar.

Av kristna har jag själv blivit kallad rasist, ”nazist och antisemit” (både ock!), kärlekslös och farisée för att jag är emot massinvandringen och emot en vek och kraftlös kristendom. Det är svårt för mig att ta på allvar. Halva min släkt har växt upp i ett flyktingläger i Jordanien (därmed semiter), min styvfar och fru är kubaner och de som känner mig vet vilka områden jag växte upp i.

Någonstans blir det oseriöst när etniskt svenska kristna kallar mig dessa saker, människor från villaområden i medelklassen som inte vet eller sett någonting. De har aldrig varit i ghettot, de har aldrig sett drogerna, våldet och kriminaliteten.

De har inte sett vänner dö i överdoser, sovit i trapphus eller för den delen besökt moskéerna. Ändå har de fått för sig att de kan något om samhället, invandring, integration, islam och kulturmöten. De vet ingenting. De är priviligierade opportunister, charlataner och mediaskökor, såväl de kristna ledarna som de politiska tyckarna.

När dessa kommenterar det jag skriver så tar de mig inte på allvar och jag kan i ärlighetens namn inte gärna ta dem på allvar. Då blir jag paria. Men det gör mig inget, eftersom att jag vet att jag har rätt. Jag har rätt och jag är inte rädd för de svenska sovietsekteristerna.

Levi

Tankar om pk-svenskarna

Hej Säpo

Jag förstår att ni nu har fullt upp när ni måste kartlägga inrikes extremism i båda politiska läger samtidigt som de senaste regeringarna utökat er arbetsyta för kontraterrorism med runt en miljon främlingar.

Det har ju inte gått så bra för er. Ni har mina uppriktigaste sympatier.

Om ni har några funderingar kring min blogg kan ni maila mig för ett samtal. Jag nås bäst på swedishbaptist@gmail.com

Vänligen,

Levi

Hej Säpo

Biblisk frälsningslära

Vad är Biblisk frälsningslära?
Frälsningen är beroende av människans gensvar på Guds kallelse i den bemärkelsen att det i Bibeln står att man måste ropa på, eller åkalla, Gud för att bli frälst. 

”Också Set fick en son och han gav honom namnet Enosh. Vid den tiden började man åkalla Herrens namn.” – Mose 4:26

Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.” – Romarbrevet 10:13 SFB

Den är alltså inte frälst som säger sig tro, eller för den delen uppver sig tro, men som aldrig bett att Gud ska frälsa honom. Frälsningen är för alla, men det innebär inte att någon är frälst per automatik. Frälsningen är en gåva, men den gåva som inte mottas innehas fortfarande av givaren och blir till ingen nytta för dess avsedda mottagare.

Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det…” – Efesierbrevet 2:8

”Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” – Rom 6:23

Frälsningen är juridisk i den meningen att den lag som Gud instiftat kräver att syndens lagöverträdelse betalas för att försoning (dvs frälsning) ska kunna ske. Människan har syndat, syndens lön måste betalas, men människan är otillräcklig och därmed oförmögen att själv gälda sin skuld, sona sin lagöverträdelse och därigenom förtjäna sin egen frälsning. Människan behöver en utomstående räddare, och denna räddare är Jesus.

Om människans orättfärdighet står det ju ”Så är ock skrivet: »Ingen rättfärdig finnes, icke en enda Ingen förståndig finnes, ingen finnes som söker Gud. Nej, alla hava de avvikit, allasammans hava de blivit odugliga, ingen finnes som gör vad gott är, det finnes ingen enda.” – Rom 3:10-12 (1917)

Och vidare säger Petrus om Jesu ställföreträdande offerdöd att ”Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade.” – 1 Petrus 2:24

Frälsningen är mekanisk på det sättet att den för oss människor måste ske när vi i en förståelse av evangeliet och vårt syndfulla tillstånds behov av en frälsare ber Jesus att frälsa oss. Det kan inte gå fel. Sann och korrekt tro och bön om frälsning är alltid lika med frälsning. Det är inte en process eller ett handelsavtal, inte en dynamisk relation över tid eller ett ovisst sökande efter nåd och förståelse. 

Detta må vara sant för helgelsen, men inte för frälsningen. Det är oerhört viktigt att vi skiljer på dessa två fenomen.

Helgelsen är en livslång process genom vilken vi växer i mognad och tro, medan frälsningen sker på ett ögonblick och i sig inte nödvändigtvis förbättrar eller renar vår yttre människa alls. Detta även om frälsningens tillfälle skapar den så kallade nya människan i oss, vilken aldrig kan synda eftersom den är född av Gud. Frälsningen är alltså en förutsättning för helgelsen, men inte tvärt om.

Jesu offerdöd och uppståndelse har redan skett, Gud har redan berett vägen, Gud har redan kallat oss med frälsningens erbjudande. Guds frälsande nåd är oss närsomhelst tillgänglig via vår uppriktiga (om än ofta mycket svaga) tro genom frälsningsbönen.

Frälsningstillfället i apostlagärningarnas sextonde kapitel tydliggör att frälsningen kommer av enbart tro. 

”De svarade: »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst.»” – Apg 16:31

I Romarbrevet tydliggör Paulus att rättfärdighet inför lagen enbart kan tillkomma oss genom Jesu lösenoffer som vi tillskrivs via vår tro. Detta förklarar både frälsningens juridiska och mekaniska aspekt. 

”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. När vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, hur mycket mer ska vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen?” – Rom 5:8-9

På så vis är frälsningen mekanisk. Den är helt förutsägbar och oberoende av vår prestation. Någon frågar då om inte frälsningsbönen är en prestation? Bibeln svarar nej, eftersom det står att människor åkallar och ropar på Gud för sin frälsning samtidigt som frälsningen tydligt sägs vara utan gärningar. Vår frälsningsbön skapar inte vår frälsning, den ber bara om att vi ska kunna ta emot den. 

”Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” – 1 Tim 2:3-4

Vår frälsning finns redan hos Gud i det att Gud vill att alla ska bli frälsta, har kallat alla till frälsning, och i att Jesus dog för varje individs synd. Jag jobbar i byggbranschen, men jag skulle aldrig säga ”Jag har byggt det hus som jag bor i!” enbart för att jag bett mäklaren ge mig nycklarna till ytterdörren. 

Frälsningen är därmed enkel. Att bli frälst handlar inte om att bjuda in Jesus i sitt hjärta, göra Jesus till herre i ens liv, följa Jesus eller att ha en relation med honom. Bibeln säger att hjärtat är förrädiskt och att vi inte ska lyssna till det. Jesus är visserligen herre, men i våra liv även som frälsta är ofta synden herre över oss, och vi vet alla att relationer kan anslutas lika snabbt som de kan påbörjas.

Frälsningen är ett ögonblicks beslut att sätta sin tro och förlita sig enbart på Jesus och hans kapacitet att frälsa oss genom den ställföreträdande död han dog för oss på korset. 

Frälsningen sker när man förstått Jesu verk på korset (att han dog på korset för vår skull och bar all mänsklighetens synd såväl dessförinnan som efter, nedsteg till helvetet och tog vårt eviga helvetesstraff på sig, uppsteg från helvetet och graven igen efter tre dagar och därigenom besegrade synden och dess konsekvens i form av det eviga dödsstraffet – helvetet) och man med den tro man har åkallar Gud och säger något med innebörden ”Gud, jag ber att du ska frälsa mig från helvetet och ta mig till himlen när jag dör. I Jesu namn.”

Det står ju att
”Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.” – Joh 3:18

Jesus jämför att bli frälst med att dricka vatten eller att äta bröd. Jesus talar också om en bred väg som leder till helvetet och en smal väg som leder till himlen och därmed alltså frälsning. 

En vanlig missuppfattning av detta är att det är svårt att bli frälst. Men Jesus menar inte att det är svårt, utan att det är lätt rent praktiskt, med det förbehållet att vi som syndiga människor måste överkomma vår stolthet och inse vårt behov av en utomstående frälsare, samt därefter ödmjuka oss nog att vi ber Jesus att frälsa oss. 

”Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det ska säga: ”Kom!” Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten” – Upp 22:17

Därav indikerar Jesu svar när lärjungarna frågar om det är få som kommer att bli frälsta att det faktiskt är få. Det vill säga, inte för att det i sig är svårt att bli frälst, utan för att det krävs en viss ödmjuket inför Gud och insikt i sitt eget syndfulla tillstånd för att be Jesus om frälsning. En liten mängd ödmjukhet och insikt som folk tyvärr sällan besitter.

”Ännu en liten tid, så finns där ingen gudlös. När du ser på hans plats är han borta. Men de ödmjuka ska ärva landet och njuta stor frid.” – Psalm 37:10-11

Frälsningen är alltså billig för oss (gratis) men dyr för Gud. 

Att hävda en allmän frälsningslära (universalism) är att förneka existensen av synd, behovet av en frälsare och i förlängningen att förneka den bibliske Jesus och Guds egen existens. Det är av denna anledning som denna syn företräds av av Gud förkastade sodomiter, kvinnliga vänsterideologiska feminstpräster som i sin tjänst rebellerar mot Guds ord och ordning.

Den som är verkligt kärleksfull säger sanningen även när den är impopulär. Sanningen är Jesus, och att du måste tro på honom och bli frälst för att undkomma en evighet i helvetet.

”Jesus sade till honom: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” – Joh 14:6

Biblisk frälsningslära

Gud vill inte ha homofiler i kyrkan

Nu har sinnessjukdomen inom den svenska kristenheten nått nya höjder. 

En pastor i evangeliska frikyrkan, Björn Cedersjö får en debattartikel publicerad i tidningen dagen (som på senaste tiden publicerat allt mer kristushatande smörja) där han menar att kyrkor bör ”bejaka samkönade relationer som syftar till kärlek, överlåtelse och trohet”.

Låtsaspastorn Björn Cedersjö

Först ska det vara sagt att Gud är och definierar kärlek. Homofili är straffbart med dödstraff i Mose lag. Gud har inte definierat homofili som kärlek utan som ett lagbrott lika vidrigt som mord.

Är Bibeln otydlig när det gäller homofili? Inte alls. Den som påstår det ljuger. Gud är densamma idag som när han brände upp Sodoms invånare i helveteseld från himlen. 

Om någon skulle få för sig att Jesus inte vill att bögar ska dö kan man ju reflektera över alla de gånger han nämner Sodom och Gomorra i sina predikningar som ett orättfärdigt exempel. 

Eller, om Gud inte hatar homofiler idag, varför står det då i Petrus brev att Gud brände ihjäl Sodoms homofiler som ett varnande exampel för framtida generationers orättfärdiga människor?

”Och städerna Sodom och Gomorra lade han i aska och dömde dem till att omstörtas; han gjorde dem så till ett varnande exempel för kommande tiders ogudaktiga människor.” -2 Petrus 2:6 (1917)

Det är föga förvånande att denna sodomitvurmare förnekar och ljuger om vad Bibeln säger. Bibeln säger ju att 

”För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok.” – Uppenbarelseboken 22:18 (Sfb)

Vi vet att ingen frälst människa ändrar i, eller ljuger om Guds ord. Att göra det är typisk för förkastade människor som i sitt ihärdiga hat mot Herren och hans ord samt deras ständiga förnekelse av det sanna evangeliet överlämnats av Gud till deras eget förfall precis som det skedde med Farao när han envist vägrade ödmjuka sig inför Gud. 

”Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles så som Herren hade sagt till Mose.” – 2 Mosebok 9:12

”Pastor” Björn Cedersjö passar in på hur Romarbrevets första kapitel talar om Gudshatande homofiler när det säger

”Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.” – Rom 1:21

Och vidare

Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar.”- Rom 1:24

Det finns nämligen onda människor som innerligt förnekar och hatar Gud. Bibeln är tydlig med att det för dessa kan komma en tid då deras chanser till frälsning är över, och Gud överlämnar dem till den orenhet och den högmodigt onda väg de själva valt. 

Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.” – Rom 1:26-27

Bibeln beskriver att Gud ger upp om dessa och att resultatet blir det depraverade tillstånd av förkastelse som drivs av hat mot sin skapare och djup orättfärdighet. Därför förekommer våld och pedofili varje gång homofiler påträffas i Bibeln.

Att dessa skulle accepteras i församlingen är villolära och att förkasta Guds ord. Inte ens otuktiga frälsta bröder eller drinkare ska tillåtas i församlingen (1 Kor 5:11), än mindre då dessa som staten borde avliva på samma sätt som Gud avlivar dem genom eld och aids.

Artikelförfattaren ”pastor” Björn Cedersjö är av missuppfattningen att Gud är demokrat. Tvärt om är det så att Björns känslor , erfarenheter och omläsningar av Bibeln inte spelar någon roll. Gud har sagt det han har sagt.

 

 

Gud vill inte ha homofiler i kyrkan

Abortfrågan är ingen kvinnofråga

Om abortfrågan har att göra med kvinnors rättigheter så har skolfrågor också det.

Eftersom det inte föreligger några biologiska skillnader mellan ett foster i livmodern och ett utanför, kan abortfrågan inte primärt vara en kvinnorättsfråga, utan en fråga om barns rättigheter. Annars borde samma logik ge kvinnor rätt att avliva barn också i skolåldern.

Det är skrämmande att svensk lagstiftning kommer så till korta att den enbart skyddar det redan födda barnet, men inte det ofödda, när bara semantik och omgivning skiljer dem åt.

Kalla det för vad det är, ett barn och inte ett foster. Den verkliga kvinnofrågan är snarare vem som tar ställning för flickors rätt till värdiga liv innan de föds?

Abortfrågan är ingen kvinnofråga