Helighet varar längst – Ett försvar av ”En gång frälst, alltid frälst”-läran

Bakgrund
I min kontakt med Amerikanska kristna från olika kyrkor och samfund har jag noterat två fenomen som jag tyckt utgjort en intressant skillnad mot svensk kristenhet. Först bör nämnas att svensk kristenhet, i min ringa mening, är annorlunda övriga världens kristenhet eftersom den i högre grad tenderar följa samhällsströmningarna. Jag menar alltså att den svenska kristenheten över lag har, och alltid haft, en mycket mer utbredd jantelagsanda än annan.

På den asiatiska och afrikanska kontinenten förföljs kristna därför att de inte konformerar till sin omgivning, och även i Europa finns en del av den kyrkohistoriska oböjlighet som bland annat resulterade i landsflykt och slutligen USA:s grundande 1776. Denna oböjliga frihetsanda fanns även i Sverige när det begav sig. Vi tvingades precis som alla andra åtnjuta vår religionsfrihet i fantasin medan konventikelplakatet utfärdades, pietister höll sig i källaren och baptister såväl som mormonmissionärer landsförvisades innan Ouchterlouny kunde marschera fram under blod-och-eld-flagg år 1882.

Men det där skedde i en avlägsen dåtid. Jag inser att det är en aning ”typiskt svenskt” (ursäkta generaliseringen) att inte vilja sticka ut eller hävda sin rätt att ha en annorlunda åsikt. Det som förvånar mig är att kristna beter sig så, trots att detta dock inte är typiskt kristet.

De två saker jag nämnde att jag fann vara en märklig skillnad mellan svensk och amerikanska kristna var dessa;

– Amerikanska kristna tycks oavsett soteriologisk uppfattning eller kyrkotillhörighet förstå och ibland hålla med när man förklarar Once Saved Always Saved-doktrinen (dvs. även om de slutligen förkastar den pga sin villolärande kyrkas dogmer).

samt att

– Amerikanska kristna är bekanta med läran, de har i sitt kristna liv hört mer skilda teologiska uppfattningar och resonemang, samt kommit i kontakt med fler skilda kristna grupper. De är alltså mer kristet ”belevade”.

Detta menar jag bidrar till att man kan konversera om ämnet, och vare sig jag talar med en kulturellt troende katolik eller hängiven karismatiker kan vi bolla lite skriftställen och synsätt, eftersom det ofta föreligger en bredare grundkunskap i olika kristna uppfattningar. Detta har nog inget vidare egenvärde annat än just dialogen, för i kontakt med svensk kristenhet tycker jag mig möta ett betydligt mer ensidigt förhållningssätt till religionen, Skriften, och därmed alltså även denna lära.

Jag använder mig av denna jämförelse därför att jag vill visa att det finns en risk med att inte se sig själv i ett historiskt sammanhang. Man kan inte med bibehållen ärlighet hävda sig ha den sanna kristna läran om man samtidigt är blind för den historiska kontext som bidragit till ens tro och åsikter. Det är varken bibliskt eller rationellt att inte ifrågasätta den tro man vuxit upp med. Svenska kristna är likt alla andra delvis produkter av sina föregångare, därför är det tydligt att se varför svensk kristenhet är så ensidigt homogen. Låt mig använda pingsten som exempel.

När Lewi Pethrus importerade den pentekostala tron från Kristiania och USA i början av 1900-talet blev kanske det kristna Sverige det det därefter kommit att förbli – likformigt. Baptistkyrkor (vilka jag i ljuset av deras nedskrivna trosartiklar inte gärna kallar baptister) över hela landet anammade pingstteologin vilken successivt blivit någon sorts status quo i svensk kristenhet sedan dess.

Ja ja, jag förstår att ni har invändningar på det och menar att det finns en mångfald, men det är omöjligt att förneka att svensk kristenhet (med några få undantag) idag trots samfundskillnader och olika bekännelser generellt är ganska överens om att det pingst-karismatiska om inte är sant, iaf är helt okej. Man behöver inte längre vara pingstvän för att tro på det psykotiskt svamlande tungotalet, eller karismatiker för att tro på nådegåvornas verksamhet idag. Det finns inga skillnader mellan frikyrkorna längre, ingen som står för något helt annorlunda än majoriteten, men många tabun. Detta medhårsstrykande är tyvärr symptomatiskt svenskt.

Till saken
I detta ensidigt ljumma kristna klimat blir gränsöverskridande dialog i annat syfte än ekumenik ofta kämpigt. Man är självsäker och vet att det man tror stämmer och är bibliskt, även om man sällan vet varför. Man tar läror för givet, kyrkor kallar till bibelstudium och undervisning fast ingen faktisk undervisning sker, och man är ofta skeptisk till ifrågasättande av traditioner.

Sanningen är att Skriften vet bäst. Sanningen är också att man får tro vad man vill oavsett vad Skriften säger – det ska vi värna om! Dock anser jag det lämpligt att förklara den baptistiska synen på att man som frälst inte kan förlora sin frälsning (en gång frälst, alltid frälst-läran) och reda ut några missförstånd kring denna lära.

Min avsikt är inte nödvändigtvis att övertyga, utan att i all enkelhet redogöra för hur oberoende fundamentala baptister (independent fundamental baptists) alltid har trott. En klyscha jag ofta hör av folk som följer villolärare är att ”man ska pröva allt”, och även om jag inte håller med om att det rättfärdigar att ta del av heresi så är Skriften klar med att vi ska forska däri för att veta vad som är sant. Vi ska inte vara okunniga, utan acceptera eller avfärda doktrin utifrån Bibeln allena.

Vad det inte innebär
Den vanligaste kritiken mot att man inte kan förlora sin frälsning är inte grundad på några bibelord. Precis som att de flesta icke-kristna som får frågan vad man måste göra för att komma till himlen svarar att man måste vara en bra människa och göra gott, bygger kritiken mot läran om att ”är du en gång är frälst, är du alltid frälst”, (Once saved, always saved) på ett helt mänskligt resonemang.

De flesta säger något i stil med ”Vadå, kan jag göra vad som helt och fortfarande komma till Himlen?”, ”Så du menar att jag skulle kunna begå äktenskapsbrott och mörda tio personer och inte hamna i helvetet?”, ”Så jag kan göra vad jag vill och Gud kommer inte straffa mig?”.

Det är märkligt hur vanligt det är att folk tar just grova saker som exempel. Jag menar, om du vet att du kommer till Himlen oavsett vad du gör kommer du väl inte att mörda folk? Det är ju knäppt. Dessutom har man fått för sig att Gud inte straffar människor annat än i helvetet, det är predikandet av den veka evangelikala tron på tomte-guden som är en snäll farbror som alltid älskar alla, som gjort att Gud ses som menlös.

Det är självfallet inte så att vi bör synda hur som helst bara för att vi är frälsta, men vårt syndande eller icke-syndande har inte med vår frälsning att göra. På samma sätt som vi inte kan bli frälsta genom att sluta synda, kan vi heller inte förlora vår frälsning genom att synda.

För det första nämns det aldrig som en del av frälsningen att man slutar synda. Det enda som frälser en människa är hennes tro (eller tillit) på Jesus Kristus som hennes enda frälsare, att hans blods lösenoffer och hans uppståndelse är hennes enda väg till Himlen.

Då bad fångvaktaren om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. Sedan förde han ut dem och frågade: ”Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?” De svarade: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.” ” – Apg 16:29-31 (Svenska Folkbibeln)

Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. – EF 2:8-9

De frågade honom: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds gärningar?” Jesus svarade: ”Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt. – Joh 6:28,29

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” – Joh 3:16

”Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.” – 1 Mose 15:6

För det andra har alla syndat, och vi som är frälsta syndar fortfarande. Det finns ingen människa på jorden som är syndfri, även om vi självklart uppmanas att vandra i Anden och inte i köttet, det vill säga anstränga oss att följa Guds bud mer. Men kristna kan också vara köttsliga, prioritera fel och vara världsliga, det är inte bra – men det går!

Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. – Rom 3:23-24

”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.” – 1 Joh 1:8

Det står skrivet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda” – Rom 3:10

”Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.” – Rom 7:15

”Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig.” – Rom 7:18-21

”Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus. Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller, eftersom ni fortfarande är köttsliga. Så länge det råder avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra? – 1 Kor 3:1-3

För det tredje ska vi följa Guds bud för att vi älskar Gud, inte för att vi genom laglydnad ska bli frälsta.

”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” – Joh 14:15

Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet…” – Titus 3:4-5

”Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.” – Gal 2:21

”…För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.” – Fil 3:8-9

För det fjärde går ingen fri från Guds tuktan eller straff, allra minst de som Han älskar. Bibeln använder upprepade gånger liknelsen med en far och hans barn för att illustrera det beständiga förhållande som Gud har med de frälsta. Bibeln säger inte att alla människor är Guds barn, utan man blir ett Guds barn när man blir frälst. Likaså lär Bibeln att Gud kommer att bestraffa och uppfostra sina barn efter behov, precis som en jordisk far skulle göra. Bibeln talar också om att man som frälst blivit del av Guds familj, blivit adopterad – det står att de frälsta är födda på nytt in i Guds familj.

Dessa liknelser är inte slumpmässiga. En far kan aldrig avsäga sig sina barn, oavsett hur mycket han skulle vilja. Ej heller kan du tas ur Guds familj när du väl blivit en del av den, men Gud som är din far kommer att tukta dig om du syndar.

Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. – Joh 1:12-13

”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus.” – Gal 3:26

Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. Mina älskade, vi är nu Guds barn… – 1 Joh 3:1-2

”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj.” – Ef 2:19

Ni har glömt den uppmaning ni får som söner: Min son, förakta inte Herrens tuktan och tappa inte modet, när du tuktas av honom. Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son som han har kär. Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far? Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner. Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.” – Heb 12:5-11

Frivilligt lämna Gud?
Ett mycket tydligt skriftställe där den eviga säkerheten (eternal security), eller läran om att en frälst person inte kan förlora sin frälsning är Johannes 10:37 och kringliggande verser. En kritik mot att denna vers skulle kunna innebära att man inte kan förlora sin frälsning brukar lyda att man ju självfallet själv kan välja att frivilligt lämna Gud. Då har ju inte Gud brutit mot sitt löfte, menar man. Låt oss titta närmare på de aktuella verserna.

”Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” – 10:35 Detta är det första löftet, vilket skulle vara en lögn om jag själv kunde ”lämna Gud” och avsäga mig min frälsning. Kristus kan inte lova detta, om han vet att det beror på mig att se till att hålla mig frälst. 

Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.” – 10:37 Okej, andra löftet är alltså att han aldrig kommer att kasta ut den frälste. Så oavsett hur mycket den frälste syndar, tar iaf inte Kristus hans frälsning ifrån honom

”Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig.” – 10:38 Vad är då Hans vilja?

”Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.” – 10:39 Läs noga nu! Här står det inte att Faderns vilja är att Kristus inte ska kasta ut någon, dvs ta bort någons frälsning. Nej, Faderns vilja är att Kristus inte ska förlora någon – ingen av de frälsta får förloras, säger Gud Fader! Jesus ska se till att de frälsta 1. Icke förloras och 2. Återuppstår på den yttersta dagen.   

”Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” 10:40 Så om någon, vem som helst, tror på Jesus Kristus så har denne evigt liv och kommer att uppstå. Notera att vare sig detta är skrivet i presens, det vill säga att det uttrycker något som sker just nu, eller uttrycker något i futurum, det vill säga något som kommer att ske, så är det bestämt uttryckt. Alltså ”…SKALL ha evigt liv, och jag SKALL…” Detta är inte uttryckt i konditionalis, det är ett löfte från Gud. Det Gud säger är att den som tror – har evigt liv. Det finns inga om-och-men nämnda.

Vidare säger Jesus klart och tydligt i Johannes 10 att han ger sina får evigt liv, att de aldrig ska gå förlorade, och dessutom att ingen ska rycka dem ur hans, eller ur hans Faders hand.

”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand” – Joh 10:28-29 Här menar folk ofta att det ju inte står att man inte själv kan lämna Kristus. ”Okej, ingen annan kan rycka den frälste ur Jesu hand, men den frälste själv kan välja att släppa hans hand”, resonerar man. Fast om ingen kan ta den frälste ur Jesu hand, så kan väl inte jag själv heller det?

På engelska står det ”…neither shall any man pluck them out of my hand.” och ”…no man is able to pluck them out of my Father´s hand.”  (KJV). Om alltså ingen, eller ingen människa har förmåga att ta den frälste personen ur Jesu hand eller Faderns hand, då går det ju inte! När det står ”ingen” så inbegriper det ju individen själv, på samma sätt som det engelska ”no man” och ”any man” betyder att ingen människa över huvud taget kan ta den frälste ur Jesu eller Faderns hand. Det finns ingen indikation på att det skulle syfta specifikt på andra än den frälsta individen, tvärt om är det tydligt att verserna kontrasterar vår mänskliga oförmåga mot Guds förmåga.  

Men stämmer då detta överens med resten av Skriften? Det är ju angeläget att jämföra Bibeln med sig själv och ämnesvis jämföra skriftställen för att se vad hela Bibeln faktiskt lär. Ja då! Se bara vad Paulus skriver i brevet till de kristna i Rom, och tänk på att han skriver till frälsta bröder och systrar.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. – Rom 8:38, 39

Låt oss se över evighetsbegreppet
Det mest problematiska i denna fråga är att kristna inte tänker över Guds ordval. Varje ord i Bibeln är viktigt, därför är det avgörande att vi läser noggrant.

Gud utlovar evigt liv enbart till dem som tror på Jesus Kristus.

”…var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv…” – Joh 10:40

”…den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” – Joh 3:16″

”…hopp om evigt liv. Ja, evigt liv har Gud, som inte kan ljuga, utlovat från evighet.” (”utlovade innan världen skapades”, KJV) – Titus 1:2

”…Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. – 1 Joh 5:11

”Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” – Rom 6:23

När det står evigt liv betyder det att det livet aldrig kan ta slut. Det kommer att fortsätta för alltid. Det finns inget stopp på det livet, det kommer att bestå för all framtid, för evigt. (Eng. Eternal, everlasting) Enligt Svenska Akademins Ordbok (Som visserligen inte har någon biblisk auktoritet) betyder ordet evig ”Aldrig upphörande, oändlig, utan början o. slut, ihållande” m.m.

Om Gud hade utlovat att de frälsta ska få evigt liv i framtiden skulle man visserligen kunna resonera att de ännu inte har det, men man kommer i så fall inte ifrån att de ovillkorligen för alltid kommer att ha det – det vill säga från och med att de slutligen får det. Dock står det upprepade gånger i Bibeln att frälsta personer redan nu, alltså idag, har evigt liv.

Det står i tydlig presensform att vi i samma ögonblick som vi sätter vår tro till Jesus Kristus som vår frälsare har fått det eviga livet som gåva, ett liv som aldrig kommer ta slut.

”Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn” – 1 Joh 5:13

”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” – Joh 6:54

Innebörden av Guds vittnesbörd
Kan man vara frälst och samtidigt tro att man kan förlora sin frälsning? Låt oss se närmare på Guds vittnesbörd.

Om vi godtar människors vittnesbörd, så skall vi veta att Guds vittnesbörd är förmer, eftersom detta är Guds vittnesbörd: att han har vittnat om sin Son. Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig. Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på vittnesbördet som Gud har givit om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet. – 1 Joh 5:9-12 Här framgår det rakt på sak att det eviga livet är i Jesus, alltså att man genom tro på Honom får tillgång till det eviga livet, men det står också att den som inte tror på Gud gör Gud till en lögnare. Varför? Jo därför att Gud (jag tillåter mig använda andra ordalag)  sagt att i Jesus finns det eviga livet, och folk som inte tror på det säger att Gud ljuger! Vari ligger då lögnen, i att de inte tror på Jesus?

Nej! Läser du noga så ser du att lögnen ligger i att förneka att det Gud sagt stämmer- nämligen att det eviga livet finns i hans Son Jesus. ”detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son.” ”Nej”, säger någon, ”vi måste också lägga ifrån oss vår synd får att få det eviga livet!”, eller en annan ”När vi fått det eviga livet kan vi förlora det om vi syndar, eller om vi väljer att lämna Gud”, men då tror de ju inte vittnesbördet , ty då är det inte evigt liv de talar om, utan temporärt liv!

Om jag besitter evigt liv idag, men har förlorat det på måndag, så var det på inget vis evigt, utan tillfälligt. Det skulle heller inte varit en gåva, utan något jag själv var tvungen att uppehålla, lite mer som en affärsuppgörelse.

Svar på några vanligt missförstådda skrifter i sammanhanget
Det är självfallet inte så att kristna inte ska, eller bör göra gott. Det är dock helt avgörande för en kristen att kunna skilja mellan vad som frälser, och de egenskaper man bör sträva efter att utveckla efter frälsningen.

Gud vill att alla kristna ska sluta leva köttsligt och orent, att de ska göra gott, öka i kunskap och arbeta för Honom. Detta är viktigt, men det är ännu viktigare att man inte tror att ens gärningar eller ens beteende har med frälsningen att göra.

 ”Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.” – Jakob 2:17 Den här versen säger inte att det inte finns någon tro, den säger att det finns en tro som är död. Alla förstår att detta inte är något positivt, men många kristna vrider detta till att säga ”tron utan gärningar, finns inte”. Det är inte så det står. Om jag har en död krokodil så kan man inte säga att jag inte har en krokodil; jag har en, men det står inte väl till med den!

Jakobs brev fortsätter i en utläggning om hur tron och gärningar samspelar till rättfärdighet. Det är tydligt att det som åsyftas är att den rättfärdighet som frälser är att vi genom tron ikläds Kristi rättfärdighet, medan det också finns en rättfärdighet i gärningar som vi är frälsta till, det vill säga ska eftersträva att uppnå. Det råder ingen motsägelse i detta. 

Direkt efter Paulus välciterade rader om att vi blir frälsta av nåd genom tro, står det ju att vi är skapade till att göra något, nämligen goda gärningar. Gud har förberett, planerat om du så vill, att hans frälsta folk ska göra gott. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem. – Ef 2:10

Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma. Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas. – Matt 24:21 I sammanhanget är det tydligt att den här versen talar om kroppens frälsning. Orden frälsning och räddning är synonymer, på engelska används ordet saved både för kroppslig räddning och som evig frälsning genom tro på Jesus. Matteus 24:e kapitel behandlar den sista tiden och den stora vedermöda som då kommer att råda, och de som Jesus säger detta till är redan frälsta eftersom de tror på Honom, han berättar helt enkelt för dem om vad som ska komma – dvs att vissa av de frälsta kommer att dö i kroppsligen under vedermödan, men att vissa kommer att överleva.

Inte skall var och en som säger ‘Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa! – Matt 7:21-23 Detta menar vissa tyder på att dessa förlorade sin frälsning. Det står inte så. Det står tvärtom att Jesus aldrig kände dem. Det står inte att han kände dem förut, men sedan upphörde att känna dem. Det enda denna vers tydliggör, är att det finns dem som kallar sig kristna, som profeterar och gör kraftgärningar, men som inte är frälsta. Att detta förekommer framgår även 2 Kor 11:12-15

Slutord
När vi talar om tron på de frälstas eviga säkerhet talar vi inte om en liberalteologisk hållning som uppmanar kristna att synda fritt. Tvärtom är det mycket viktigt att vi tar Guds ord på allvar och strävar efter att hålla Hans bud, och leva efter Bibelns lagar och principer. Däremot blir det väldigt fel om vi menar oss kunna bidra till vår frälsning genom att sluta synda, eller genom att ägna oss åt goda gärningar.

Frälsningen är tydligt en gratis gåva från Gud som mottas genom tro, men Guds önskan och uppmaning till sina barn är att de ska jobba, utföra goda gärningar och utveckla goda egenskaper. Men vi kan inte hävda att vi kan förlora vår frälsning genom att synda, eller genom att inte lyckas utveckla de Kristuslika egenskaper som Gud manat oss till. Ej heller är det skriftenligt att hävda att den som är frälst själv kan välja att lämna Gud, eftersom Han ju lovat att han håller de frälsta i sin hand, att de redan nu har det eviga livet i besittning, att de aldrig kommer att förgås, och att ingen kan skilja dem från Guds kärlek.

Att vi inte förstår hur det är möjligt, ger oss inte rätt att göra tillägg till Skriften. Hela poängen med Gud är ju att Hans nåd är för bra för att vara sann, men ändå är det! Gud kan inte ljuga. Gör därför inte Gud till en lögnare utan tro Honom när han säger att han genom sin Son Jesus gett dig Evigt liv.

Är du en gång frälst genom tro på Jesus Kristus allena, gläd dig då åt att du alltid kommer att vara frälst!

Annonser
Helighet varar längst – Ett försvar av ”En gång frälst, alltid frälst”-läran

En reaktion på ”Helighet varar längst – Ett försvar av ”En gång frälst, alltid frälst”-läran

  1. Bra kommentar!
    En utmärkt bok om frälsingens eviga syfte är:
    SHALL NEVER PERISH av J.F. Strombeck
    Du kan beställa den genom Amazon.
    Tryck också på ovelackell.com för att se min senaste bok och sedan på About the Author för att se vad jag gör.
    Gud välsigna er!
    Ove (missionär i Brasilien 1991-2006)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s