En skam för en man att ha långt hår

Ni har kanske sett vilken värld vi lever i. Det är elände, våld, orättfärdighet och perversioner åt vilket håll man än ser.

Att leva i den sista tiden, som ju Skriften säger att vi gör, påminner om det som Jesaja skriver att ”Ve dem som kallar det onda gott och det goda ont…” (Jesaja 5:20, SFB) Så är det ju idag. Synd ses som det vanliga, på tv sänds reklamer som uttryckligen uppmanar gifta makar att begå äktenskapsbrott i hemlighet, på universiteten installeras toaletter för de perversa som inte identifierar sig som män eller kvinnor, kvinnor klär sig i mäns kläder och män klär sig i kvinnokläder.

Bibeln säger rakt ut att ”En kvinna ska inte bära manskläder, och en man ska inte klä sig i kvinnoplagg. Ty var och en som gör så är avskyvärd för HERREN, din Gud.” (5 Mose 22:5)

De flesta grundläggande kläder som män bär är sådana som även kvinnor kan ha. Tänk dig till exempel en tröja, en t-shirt, strumpor och så vidare. De flesta kvinnokläder är dock inte sådant en man skulle ta på sig, en klänning eller kjol, en bh, strumpbyxor. Nej, då är det tydligt att det enda som kvarstår som specifika manskläder är just byxorna, vilket tydligt är det Skriften här talar om.

Likaså är modet att män ska ha långt hår skamligt och avskyvärt inför Gud. När Paulus skriver till Tessalonikerna ger han tydliga instruktioner för hur gudstjänsterna ska gå till. Bland annat går han in på att kvinnors huvuden ska vara täckta, något vissa kristna tolkat som att de ska täcka håret med huckle, fast det uttryckligen står att ”…hon fått håret som en slöja.” (1 Kor 11:15) Guds bud är alltså att kvinnor ska ha långt hår.

Men Paulus riktar sig också till männen, och tänk på att detta var i en grekisk kultur där sodomi och fjollighet var vanligt i samhället, och säger ”Lär inte naturen er att det är en skam  för en man att ha långt hår, men en ära för en kvinna…” (1 Kor 11:14)

Paulus säger alltså ”Fattar ni inte själva hur skämmigt det är, vuxna karlar som ser ut som kvinnor med långt hår?” 

Precis så är det idag. Pojkar och män som klär sig som homofiler, med en liten fjantig tofs på huvudet som om de vore små flickor. Det är skamligt!

BOGHAR

När Job gnällde inför Gud, svarade Gud honom ”Spänn bältet om livet som en man…” (Job 38:3)

Gud hade tröttnat på Jobs gnäll och tyckte att han skulle bete sig som en man.

Vad tror du att Gud tycker om dessa fjollkristna med långt hår och skinny jeans? Gud tycker att det är skam! När Gud säger klipp dig, svarar du – Yes sir!

Här är ett par predikningar till kristna om hur man är en Biblisk man.

Guds frid,

Manliness

Being a Psalm 23 Husband

 

En skam för en man att ha långt hår

Helighet varar längst – Ett försvar av ”En gång frälst, alltid frälst”-läran

Bakgrund
I min kontakt med Amerikanska kristna från olika kyrkor och samfund har jag noterat två fenomen som jag tyckt utgjort en intressant skillnad mot svensk kristenhet. Först bör nämnas att svensk kristenhet, i min ringa mening, är annorlunda övriga världens kristenhet eftersom den i högre grad tenderar följa samhällsströmningarna. Jag menar alltså att den svenska kristenheten över lag har, och alltid haft, en mycket mer utbredd jantelagsanda än annan.

På den asiatiska och afrikanska kontinenten förföljs kristna därför att de inte konformerar till sin omgivning, och även i Europa finns en del av den kyrkohistoriska oböjlighet som bland annat resulterade i landsflykt och slutligen USA:s grundande 1776. Denna oböjliga frihetsanda fanns även i Sverige när det begav sig. Vi tvingades precis som alla andra åtnjuta vår religionsfrihet i fantasin medan konventikelplakatet utfärdades, pietister höll sig i källaren och baptister såväl som mormonmissionärer landsförvisades innan Ouchterlouny kunde marschera fram under blod-och-eld-flagg år 1882.

Men det där skedde i en avlägsen dåtid. Jag inser att det är en aning ”typiskt svenskt” (ursäkta generaliseringen) att inte vilja sticka ut eller hävda sin rätt att ha en annorlunda åsikt. Det som förvånar mig är att kristna beter sig så, trots att detta dock inte är typiskt kristet.

De två saker jag nämnde att jag fann vara en märklig skillnad mellan svensk och amerikanska kristna var dessa;

– Amerikanska kristna tycks oavsett soteriologisk uppfattning eller kyrkotillhörighet förstå och ibland hålla med när man förklarar Once Saved Always Saved-doktrinen (dvs. även om de slutligen förkastar den pga sin villolärande kyrkas dogmer).

samt att

– Amerikanska kristna är bekanta med läran, de har i sitt kristna liv hört mer skilda teologiska uppfattningar och resonemang, samt kommit i kontakt med fler skilda kristna grupper. De är alltså mer kristet ”belevade”.

Detta menar jag bidrar till att man kan konversera om ämnet, och vare sig jag talar med en kulturellt troende katolik eller hängiven karismatiker kan vi bolla lite skriftställen och synsätt, eftersom det ofta föreligger en bredare grundkunskap i olika kristna uppfattningar. Detta har nog inget vidare egenvärde annat än just dialogen, för i kontakt med svensk kristenhet tycker jag mig möta ett betydligt mer ensidigt förhållningssätt till religionen, Skriften, och därmed alltså även denna lära.

Jag använder mig av denna jämförelse därför att jag vill visa att det finns en risk med att inte se sig själv i ett historiskt sammanhang. Man kan inte med bibehållen ärlighet hävda sig ha den sanna kristna läran om man samtidigt är blind för den historiska kontext som bidragit till ens tro och åsikter. Det är varken bibliskt eller rationellt att inte ifrågasätta den tro man vuxit upp med. Svenska kristna är likt alla andra delvis produkter av sina föregångare, därför är det tydligt att se varför svensk kristenhet är så ensidigt homogen. Låt mig använda pingsten som exempel.

När Lewi Pethrus importerade den pentekostala tron från Kristiania och USA i början av 1900-talet blev kanske det kristna Sverige det det därefter kommit att förbli – likformigt. Baptistkyrkor (vilka jag i ljuset av deras nedskrivna trosartiklar inte gärna kallar baptister) över hela landet anammade pingstteologin vilken successivt blivit någon sorts status quo i svensk kristenhet sedan dess.

Ja ja, jag förstår att ni har invändningar på det och menar att det finns en mångfald, men det är omöjligt att förneka att svensk kristenhet (med några få undantag) idag trots samfundskillnader och olika bekännelser generellt är ganska överens om att det pingst-karismatiska om inte är sant, iaf är helt okej. Man behöver inte längre vara pingstvän för att tro på det psykotiskt svamlande tungotalet, eller karismatiker för att tro på nådegåvornas verksamhet idag. Det finns inga skillnader mellan frikyrkorna längre, ingen som står för något helt annorlunda än majoriteten, men många tabun. Detta medhårsstrykande är tyvärr symptomatiskt svenskt.

Till saken
I detta ensidigt ljumma kristna klimat blir gränsöverskridande dialog i annat syfte än ekumenik ofta kämpigt. Man är självsäker och vet att det man tror stämmer och är bibliskt, även om man sällan vet varför. Man tar läror för givet, kyrkor kallar till bibelstudium och undervisning fast ingen faktisk undervisning sker, och man är ofta skeptisk till ifrågasättande av traditioner.

Sanningen är att Skriften vet bäst. Sanningen är också att man får tro vad man vill oavsett vad Skriften säger – det ska vi värna om! Dock anser jag det lämpligt att förklara den baptistiska synen på att man som frälst inte kan förlora sin frälsning (en gång frälst, alltid frälst-läran) och reda ut några missförstånd kring denna lära.

Min avsikt är inte nödvändigtvis att övertyga, utan att i all enkelhet redogöra för hur oberoende fundamentala baptister (independent fundamental baptists) alltid har trott. En klyscha jag ofta hör av folk som följer villolärare är att ”man ska pröva allt”, och även om jag inte håller med om att det rättfärdigar att ta del av heresi så är Skriften klar med att vi ska forska däri för att veta vad som är sant. Vi ska inte vara okunniga, utan acceptera eller avfärda doktrin utifrån Bibeln allena.

Vad det inte innebär
Den vanligaste kritiken mot att man inte kan förlora sin frälsning är inte grundad på några bibelord. Precis som att de flesta icke-kristna som får frågan vad man måste göra för att komma till himlen svarar att man måste vara en bra människa och göra gott, bygger kritiken mot läran om att ”är du en gång är frälst, är du alltid frälst”, (Once saved, always saved) på ett helt mänskligt resonemang.

De flesta säger något i stil med ”Vadå, kan jag göra vad som helt och fortfarande komma till Himlen?”, ”Så du menar att jag skulle kunna begå äktenskapsbrott och mörda tio personer och inte hamna i helvetet?”, ”Så jag kan göra vad jag vill och Gud kommer inte straffa mig?”.

Det är märkligt hur vanligt det är att folk tar just grova saker som exempel. Jag menar, om du vet att du kommer till Himlen oavsett vad du gör kommer du väl inte att mörda folk? Det är ju knäppt. Dessutom har man fått för sig att Gud inte straffar människor annat än i helvetet, det är predikandet av den veka evangelikala tron på tomte-guden som är en snäll farbror som alltid älskar alla, som gjort att Gud ses som menlös.

Det är självfallet inte så att vi bör synda hur som helst bara för att vi är frälsta, men vårt syndande eller icke-syndande har inte med vår frälsning att göra. På samma sätt som vi inte kan bli frälsta genom att sluta synda, kan vi heller inte förlora vår frälsning genom att synda.

För det första nämns det aldrig som en del av frälsningen att man slutar synda. Det enda som frälser en människa är hennes tro (eller tillit) på Jesus Kristus som hennes enda frälsare, att hans blods lösenoffer och hans uppståndelse är hennes enda väg till Himlen.

Då bad fångvaktaren om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. Sedan förde han ut dem och frågade: ”Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?” De svarade: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.” ” – Apg 16:29-31 (Svenska Folkbibeln)

Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. – EF 2:8-9

De frågade honom: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds gärningar?” Jesus svarade: ”Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt. – Joh 6:28,29

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” – Joh 3:16

”Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.” – 1 Mose 15:6

För det andra har alla syndat, och vi som är frälsta syndar fortfarande. Det finns ingen människa på jorden som är syndfri, även om vi självklart uppmanas att vandra i Anden och inte i köttet, det vill säga anstränga oss att följa Guds bud mer. Men kristna kan också vara köttsliga, prioritera fel och vara världsliga, det är inte bra – men det går!

Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. – Rom 3:23-24

”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.” – 1 Joh 1:8

Det står skrivet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda” – Rom 3:10

”Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.” – Rom 7:15

”Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig.” – Rom 7:18-21

”Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus. Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller, eftersom ni fortfarande är köttsliga. Så länge det råder avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra? – 1 Kor 3:1-3

För det tredje ska vi följa Guds bud för att vi älskar Gud, inte för att vi genom laglydnad ska bli frälsta.

”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” – Joh 14:15

Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet…” – Titus 3:4-5

”Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.” – Gal 2:21

”…För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.” – Fil 3:8-9

För det fjärde går ingen fri från Guds tuktan eller straff, allra minst de som Han älskar. Bibeln använder upprepade gånger liknelsen med en far och hans barn för att illustrera det beständiga förhållande som Gud har med de frälsta. Bibeln säger inte att alla människor är Guds barn, utan man blir ett Guds barn när man blir frälst. Likaså lär Bibeln att Gud kommer att bestraffa och uppfostra sina barn efter behov, precis som en jordisk far skulle göra. Bibeln talar också om att man som frälst blivit del av Guds familj, blivit adopterad – det står att de frälsta är födda på nytt in i Guds familj.

Dessa liknelser är inte slumpmässiga. En far kan aldrig avsäga sig sina barn, oavsett hur mycket han skulle vilja. Ej heller kan du tas ur Guds familj när du väl blivit en del av den, men Gud som är din far kommer att tukta dig om du syndar.

Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. – Joh 1:12-13

”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus.” – Gal 3:26

Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. Mina älskade, vi är nu Guds barn… – 1 Joh 3:1-2

”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj.” – Ef 2:19

Ni har glömt den uppmaning ni får som söner: Min son, förakta inte Herrens tuktan och tappa inte modet, när du tuktas av honom. Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son som han har kär. Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far? Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner. Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.” – Heb 12:5-11

Frivilligt lämna Gud?
Ett mycket tydligt skriftställe där den eviga säkerheten (eternal security), eller läran om att en frälst person inte kan förlora sin frälsning är Johannes 10:37 och kringliggande verser. En kritik mot att denna vers skulle kunna innebära att man inte kan förlora sin frälsning brukar lyda att man ju självfallet själv kan välja att frivilligt lämna Gud. Då har ju inte Gud brutit mot sitt löfte, menar man. Låt oss titta närmare på de aktuella verserna.

”Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” – 10:35 Detta är det första löftet, vilket skulle vara en lögn om jag själv kunde ”lämna Gud” och avsäga mig min frälsning. Kristus kan inte lova detta, om han vet att det beror på mig att se till att hålla mig frälst. 

Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.” – 10:37 Okej, andra löftet är alltså att han aldrig kommer att kasta ut den frälste. Så oavsett hur mycket den frälste syndar, tar iaf inte Kristus hans frälsning ifrån honom

”Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig.” – 10:38 Vad är då Hans vilja?

”Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.” – 10:39 Läs noga nu! Här står det inte att Faderns vilja är att Kristus inte ska kasta ut någon, dvs ta bort någons frälsning. Nej, Faderns vilja är att Kristus inte ska förlora någon – ingen av de frälsta får förloras, säger Gud Fader! Jesus ska se till att de frälsta 1. Icke förloras och 2. Återuppstår på den yttersta dagen.   

”Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” 10:40 Så om någon, vem som helst, tror på Jesus Kristus så har denne evigt liv och kommer att uppstå. Notera att vare sig detta är skrivet i presens, det vill säga att det uttrycker något som sker just nu, eller uttrycker något i futurum, det vill säga något som kommer att ske, så är det bestämt uttryckt. Alltså ”…SKALL ha evigt liv, och jag SKALL…” Detta är inte uttryckt i konditionalis, det är ett löfte från Gud. Det Gud säger är att den som tror – har evigt liv. Det finns inga om-och-men nämnda.

Vidare säger Jesus klart och tydligt i Johannes 10 att han ger sina får evigt liv, att de aldrig ska gå förlorade, och dessutom att ingen ska rycka dem ur hans, eller ur hans Faders hand.

”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand” – Joh 10:28-29 Här menar folk ofta att det ju inte står att man inte själv kan lämna Kristus. ”Okej, ingen annan kan rycka den frälste ur Jesu hand, men den frälste själv kan välja att släppa hans hand”, resonerar man. Fast om ingen kan ta den frälste ur Jesu hand, så kan väl inte jag själv heller det?

På engelska står det ”…neither shall any man pluck them out of my hand.” och ”…no man is able to pluck them out of my Father´s hand.”  (KJV). Om alltså ingen, eller ingen människa har förmåga att ta den frälste personen ur Jesu hand eller Faderns hand, då går det ju inte! När det står ”ingen” så inbegriper det ju individen själv, på samma sätt som det engelska ”no man” och ”any man” betyder att ingen människa över huvud taget kan ta den frälste ur Jesu eller Faderns hand. Det finns ingen indikation på att det skulle syfta specifikt på andra än den frälsta individen, tvärt om är det tydligt att verserna kontrasterar vår mänskliga oförmåga mot Guds förmåga.  

Men stämmer då detta överens med resten av Skriften? Det är ju angeläget att jämföra Bibeln med sig själv och ämnesvis jämföra skriftställen för att se vad hela Bibeln faktiskt lär. Ja då! Se bara vad Paulus skriver i brevet till de kristna i Rom, och tänk på att han skriver till frälsta bröder och systrar.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. – Rom 8:38, 39

Låt oss se över evighetsbegreppet
Det mest problematiska i denna fråga är att kristna inte tänker över Guds ordval. Varje ord i Bibeln är viktigt, därför är det avgörande att vi läser noggrant.

Gud utlovar evigt liv enbart till dem som tror på Jesus Kristus.

”…var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv…” – Joh 10:40

”…den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” – Joh 3:16″

”…hopp om evigt liv. Ja, evigt liv har Gud, som inte kan ljuga, utlovat från evighet.” (”utlovade innan världen skapades”, KJV) – Titus 1:2

”…Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. – 1 Joh 5:11

”Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” – Rom 6:23

När det står evigt liv betyder det att det livet aldrig kan ta slut. Det kommer att fortsätta för alltid. Det finns inget stopp på det livet, det kommer att bestå för all framtid, för evigt. (Eng. Eternal, everlasting) Enligt Svenska Akademins Ordbok (Som visserligen inte har någon biblisk auktoritet) betyder ordet evig ”Aldrig upphörande, oändlig, utan början o. slut, ihållande” m.m.

Om Gud hade utlovat att de frälsta ska få evigt liv i framtiden skulle man visserligen kunna resonera att de ännu inte har det, men man kommer i så fall inte ifrån att de ovillkorligen för alltid kommer att ha det – det vill säga från och med att de slutligen får det. Dock står det upprepade gånger i Bibeln att frälsta personer redan nu, alltså idag, har evigt liv.

Det står i tydlig presensform att vi i samma ögonblick som vi sätter vår tro till Jesus Kristus som vår frälsare har fått det eviga livet som gåva, ett liv som aldrig kommer ta slut.

”Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn” – 1 Joh 5:13

”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” – Joh 6:54

Innebörden av Guds vittnesbörd
Kan man vara frälst och samtidigt tro att man kan förlora sin frälsning? Låt oss se närmare på Guds vittnesbörd.

Om vi godtar människors vittnesbörd, så skall vi veta att Guds vittnesbörd är förmer, eftersom detta är Guds vittnesbörd: att han har vittnat om sin Son. Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig. Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på vittnesbördet som Gud har givit om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet. – 1 Joh 5:9-12 Här framgår det rakt på sak att det eviga livet är i Jesus, alltså att man genom tro på Honom får tillgång till det eviga livet, men det står också att den som inte tror på Gud gör Gud till en lögnare. Varför? Jo därför att Gud (jag tillåter mig använda andra ordalag)  sagt att i Jesus finns det eviga livet, och folk som inte tror på det säger att Gud ljuger! Vari ligger då lögnen, i att de inte tror på Jesus?

Nej! Läser du noga så ser du att lögnen ligger i att förneka att det Gud sagt stämmer- nämligen att det eviga livet finns i hans Son Jesus. ”detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son.” ”Nej”, säger någon, ”vi måste också lägga ifrån oss vår synd får att få det eviga livet!”, eller en annan ”När vi fått det eviga livet kan vi förlora det om vi syndar, eller om vi väljer att lämna Gud”, men då tror de ju inte vittnesbördet , ty då är det inte evigt liv de talar om, utan temporärt liv!

Om jag besitter evigt liv idag, men har förlorat det på måndag, så var det på inget vis evigt, utan tillfälligt. Det skulle heller inte varit en gåva, utan något jag själv var tvungen att uppehålla, lite mer som en affärsuppgörelse.

Svar på några vanligt missförstådda skrifter i sammanhanget
Det är självfallet inte så att kristna inte ska, eller bör göra gott. Det är dock helt avgörande för en kristen att kunna skilja mellan vad som frälser, och de egenskaper man bör sträva efter att utveckla efter frälsningen.

Gud vill att alla kristna ska sluta leva köttsligt och orent, att de ska göra gott, öka i kunskap och arbeta för Honom. Detta är viktigt, men det är ännu viktigare att man inte tror att ens gärningar eller ens beteende har med frälsningen att göra.

 ”Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.” – Jakob 2:17 Den här versen säger inte att det inte finns någon tro, den säger att det finns en tro som är död. Alla förstår att detta inte är något positivt, men många kristna vrider detta till att säga ”tron utan gärningar, finns inte”. Det är inte så det står. Om jag har en död krokodil så kan man inte säga att jag inte har en krokodil; jag har en, men det står inte väl till med den!

Jakobs brev fortsätter i en utläggning om hur tron och gärningar samspelar till rättfärdighet. Det är tydligt att det som åsyftas är att den rättfärdighet som frälser är att vi genom tron ikläds Kristi rättfärdighet, medan det också finns en rättfärdighet i gärningar som vi är frälsta till, det vill säga ska eftersträva att uppnå. Det råder ingen motsägelse i detta. 

Direkt efter Paulus välciterade rader om att vi blir frälsta av nåd genom tro, står det ju att vi är skapade till att göra något, nämligen goda gärningar. Gud har förberett, planerat om du så vill, att hans frälsta folk ska göra gott. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem. – Ef 2:10

Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma. Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas. – Matt 24:21 I sammanhanget är det tydligt att den här versen talar om kroppens frälsning. Orden frälsning och räddning är synonymer, på engelska används ordet saved både för kroppslig räddning och som evig frälsning genom tro på Jesus. Matteus 24:e kapitel behandlar den sista tiden och den stora vedermöda som då kommer att råda, och de som Jesus säger detta till är redan frälsta eftersom de tror på Honom, han berättar helt enkelt för dem om vad som ska komma – dvs att vissa av de frälsta kommer att dö i kroppsligen under vedermödan, men att vissa kommer att överleva.

Inte skall var och en som säger ‘Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa! – Matt 7:21-23 Detta menar vissa tyder på att dessa förlorade sin frälsning. Det står inte så. Det står tvärtom att Jesus aldrig kände dem. Det står inte att han kände dem förut, men sedan upphörde att känna dem. Det enda denna vers tydliggör, är att det finns dem som kallar sig kristna, som profeterar och gör kraftgärningar, men som inte är frälsta. Att detta förekommer framgår även 2 Kor 11:12-15

Slutord
När vi talar om tron på de frälstas eviga säkerhet talar vi inte om en liberalteologisk hållning som uppmanar kristna att synda fritt. Tvärtom är det mycket viktigt att vi tar Guds ord på allvar och strävar efter att hålla Hans bud, och leva efter Bibelns lagar och principer. Däremot blir det väldigt fel om vi menar oss kunna bidra till vår frälsning genom att sluta synda, eller genom att ägna oss åt goda gärningar.

Frälsningen är tydligt en gratis gåva från Gud som mottas genom tro, men Guds önskan och uppmaning till sina barn är att de ska jobba, utföra goda gärningar och utveckla goda egenskaper. Men vi kan inte hävda att vi kan förlora vår frälsning genom att synda, eller genom att inte lyckas utveckla de Kristuslika egenskaper som Gud manat oss till. Ej heller är det skriftenligt att hävda att den som är frälst själv kan välja att lämna Gud, eftersom Han ju lovat att han håller de frälsta i sin hand, att de redan nu har det eviga livet i besittning, att de aldrig kommer att förgås, och att ingen kan skilja dem från Guds kärlek.

Att vi inte förstår hur det är möjligt, ger oss inte rätt att göra tillägg till Skriften. Hela poängen med Gud är ju att Hans nåd är för bra för att vara sann, men ändå är det! Gud kan inte ljuga. Gör därför inte Gud till en lögnare utan tro Honom när han säger att han genom sin Son Jesus gett dig Evigt liv.

Är du en gång frälst genom tro på Jesus Kristus allena, gläd dig då åt att du alltid kommer att vara frälst!

Helighet varar längst – Ett försvar av ”En gång frälst, alltid frälst”-läran

Få barn frälsta!

En själavinnande broder från USA talar om sina erfarenheter av att få barn frälsta genom att berätta evangeliet för dem. Klippet innehåller också en känga till den djävulska villoläraren Paul Washer som lär ut gärningslära!

 

 

Få barn frälsta!

Den Norska kyrkans vidriga synd

Den Norska statskyrkan har röstat för att sodomiter ska få gifta sig i kyrkan. Alltså bryr sig kyrkans högst beslutande organ inte det minsta om Bibeln och Guds syn på saken. Att en kyrka ringaktar klara skriftställen till fördel för perversion är historiskt anmärkningsvärt, och ur en kristen synpunkt uppenbarligen sataniskt. Man kan fråga sig varför dessa homofiler vill gifta sig i en kyrka vars alla bekännelseskrifter och hela historia avskyr och förbannar dem? Uppenbarligen är det som i Sverige en fråga om statlig pk-agenda.

Svt rapporterar ”Förslaget som innebär att två bröllopsritualer införs och att synen på äktenskapet blir könsneutral, får stöd av 88 av 115 delegater.  Det har arbetats fram av ett utskott i kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ. En minoritet i utskottet som istället ville fortsätta utreda hur samkönade vigslar i kyrkan skulle påverka kyrkans teologiska syn på familjen i stort, fick stöd av 32 medlemmar.” (SVT)

Det fanns alltså en grupp i utskottet som önskade utreda vilka teologiska följder sodomitbröllop skulle få för Norska kyrkan, tyvärr är det för sent för sådana halvdana dödsryckningar. Den följd det får är uppenbarligen att det inte längre är en kyrka i någon biblisk mening.

Idag stöter man ibland på lögnen att Bibeln inte nämner homosexualitet och att det inte var homosexualitet som var staden Sodoms synd. Det var det. Bibeln nämner staden Sodom 49 gånger, varav 9 i Nya Testamentet. När Gud förstörde Sodom i forna tider var det strax efter att Herren Gud själv, i Jesu form, kommit till patriarken Abraham med två änglar med sig (1 Mose 18) och tydligt deklarerat ”Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår.” (1 Mose 18:20, SFB). Likaså står det klart och tydligt i den mosaiska lagen att Om en man ligger med en annan man som en man ligger med en kvinna, begår de en avskyvärd handling. De skall straffas med döden. De bär på blodskuld. (3 Mose 20:13).

760
Norska kyrkan röstar för sodomi och drar Guds dom över Norge

Då säger någon att Gud i Gamla Testamentet var hård, men att Jesus är kärlek. Det är fel! Gud är densamme och samme Jesus är Herren Gud i Gamla Testamentet. (Heb 13:8) Dödsstraffet för homosexuella handlingar är inte en motsägelse mot Bibelns kärleksbud, eftersom kapitlet innan det om dödsstraff ger påbudet du skall älska din nästa som dig själv…” (3 Mose 19:18)

Gud och Jesus tyckte alltså att israeliterna skulle döda alla som begick homosexuella handlingar men också att de skulle älska sina nästa som sig själva. På samma vis tar Jesus aldrig på något vis avstånd från dödsstraff i Nya Testamentet utan refererar upprepade gånger till Sodom som ett exempel på ett land som kommer få en svår dom på domedagen (Matt 10:15, 11:24, Luk 10:12) och säger att ”…den dag då Lot gick ut från Sodom lät Gud eld och svavel regna från himlen och gjorde slut på dem alla.” (Luk 17:29). Inte verkar Jesus ha något emot att Gud brände ihjäl dem!

Men varför ville Gud bränna upp alla människor i Sodom i eld och svavel? Jo det förklarar Nya Testamentet när det står att Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga. Men han frälste den rättfärdige Lot, som plågades av de ogudaktigas utsvävande liv. (2 Pet 2:6-7)  och att ”Så är det med Sodom och Gomorra och städerna däromkring. På samma sätt bedrev de otukt och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld.” (Jud 1:7)

Gud brände alltså upp sodomiterna så att eftervärlden skulle veta vad som händer sådana som följer den typen av onaturliga begär.

Bibeln fortsätter:

Men han frälste den rättfärdige Lot, som plågades av de ogudaktigas utsvävande liv. Den rättfärdige mannen bodde nämligen bland dem, och dag efter dag plågades han i sin rättfärdiga själ av att se och höra det onda som de gjorde. Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och att hålla de orättfärdiga i förvar och straffa dem fram till domens dag, särskilt dem som i orent begär följer sin köttsliga natur och föraktar Herren. Fräcka och självsäkra skyggar de inte för att smäda höga makter, under det att änglar, som står högre i fråga om makt och styrka, inte uttalar någon smädande dom mot dem inför Herren. (2 Pet 2:7-11)

Gud säger att de levde ett ogudaktigt och utsvävande liv som skadade deras omgivning. Det står att de hade ”orena begär” och följde sin ”köttsliga natur”, alltså är det tydligt att deras synd var av sexuellt avvikande slag. Det står också att de var fräcka och stolta och att de smädade och föraktade Gud. Att homosexuella hatar Gud bekräftas av Romarbrevets första kapitel.

Aposteln berättar för oss om en viss sorts människor och säger att Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen…” (Rom 1:21-25

Det sägs alltså att anledningen till att Gud gav upp och utelämnade dessa människor till deras synd är att de först frånsagt sig Gud och tillbett skapelsen istället. Vad hände då med dem? Jo, de blev homosexuella! Se hur texten fortsätter:

Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen.” (Rom 1:26-28)

Bibeln är tydlig med att det är Guds vilja att alla ska bli frälsta, men det verkar som att om någon ägnar sig åt den synd som Gud tycker är vidrigast och ihärdigt vägrar erkänna Guds existens och tro på Gud för sin frälsning, så kommer det en tidpunkt då Gud säger att det är för sent för dem, det finns inget mer hopp för dem. Detta är det rättvisa straffet för deras handlingar, säger Bibeln.

sodom
Gud dödade invånarna i Sodom och kommer att döda sodomiterna i Norge på sin vredes dag

Vad kännetecknar då dessa människor, vad är talande för sodomiter, eller homosexuella?

Bibeln fortsätter ”De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det. (2 Pet 2:29-32)

Låter det bekant? Gör en bildsökning på google på ”gay pride” så får du se vilken vidrig otukt dessa människor bedriver på öppen gata i städer runt om i hela världen under parollen ”stolthet”. Det är också sodomitorganisationen RFSL/RFSU som har monopol på sexualundervisningen i den svenska skolan, trots att deras perversioner fått mycket kritik (Sveriges Radio, Aftonbladet, SvD). Det råder alltså masshysteri över homosexuellas så-kallade rättigheter trots att det enbart är några få procent av befolkningen som är sodomiter.

Låt dig inte luras, kristna är beordrade att stå upp för Gud och Hans ord och döma ut synden öppet! (Jesaja 58:1, 1 Kor 6:3)

Den Norska kyrkans vidriga synd

Syfteslös splittring eller biblisk enhet

Jag har den senaste tiden reflekterat över hur vanligt förekommande det är med stridigheter, lögner och förtal mellan skilda kyrkor eller personer inom kristenheten. Med utgångspunkt att den populära ekumeniken är falsk, har jag funderat över hur en autentisk biblisk enhet ser ut.

Det är olyckligt när konflikter inom kristenheten uppstår som ett resultat av att olika tolkningar av biblisk profetia. Kristenheten som fenomen, det vill säga den hela massan av människor som bekänner någon sorts kristen tro, är separerad av åtskilliga olika teologiska uppfattningar. Så har det alltid varit och kommer också att förbli, och på bärande doktrinella punkter är det inte bibliskt möjligt att säga att Guds vilja är enhet mellan vitt skilda samfund eller kyrkor, av den enkla anledningen att flera soteriologiska uppfattningar inte kan vara sanna på samma gång (med visst förbehåll för terminologiska skillnader, missuppfattningar osv).

När dock kristna av likartade eller samma grunduppfattningar, låt säga angående frälsningen, dopet, bibel-och sakramentsyn splittras över tolkningsfrågor som för närvarande inte är vare sig primära eller aktuella, så är det den av Gud efterfrågade enheten som hotas.  (Joh 17:19-23, Ps 11:3) Denna enhet som annars kunde bidra till ett framåtskridande av Guds rike genom samarbete i själavinnande evangelisation, såväl som i utbyte av uppmuntran och lärande. (Luk 10:1, 1 Kor 9:22, Ord 11:30, Mark 16:15, Matt 28:19) Låt mig ge som exempel att om tre kyrkor i en stad samarbetar med att gå ut och nå medborgarna med evangeliet så får de mycket gjort, effektivt och grundligt. Om de däremot splittras över synen på den stora vedermödan eller huruvida handpåläggning är nödvändigt vid ordination av en pastor, så blir arbetet oorganiserat, oengagerat och omgivningen känner av stridigheterna mellan de kristna lärorna. (Joh 13:35)

Det gäller därför för pastorer och ledare, såväl som kyrkomedlemmar (jag likställer detta med kristna) att avstå från å ena sidan det högmod vilket gör att man tror sig själv allena kunna redogöra för en sann tolkning av eventuellt komplicerad profetia, och å andra sidan avstå från att lära ut sina egna tolkning som objektiva bibelsanningar. (Titus 1:7-9, 1 Tim 3:2-6) Det är självfallet inte så att biblisk profetia bör undvikas, det finns ju med i Skriften för att vi ska förstå och få kunskap om samtida eller framtida händelser. Dock är det sällan så relevant för förståelsen av de grundläggande doktrinerna att det är värt att skapa splittring över. Här gäller alltså att kunna skilja på primära och sekundära doktriner, eller läror. Det går alltså inte att hävda att baptistkyrkan bör samarbeta med ortodoxa kyrkan, eftersom grundliga skillnader i viktiga läror finns. (2 Kor 6:14-17) Däremot kan det vara så att två baptistkyrkor som inte samarbetar, borde göra det. Det kan till och med vara så att en baptistkyrka och en karismatisk kyrka skulle kunna samarbeta i att gå ut med evangeliet, förutsatt att man delar frälsningslära. Här kan man alltså fråga sig om tex uppfattningen om nådegåvornas funktion idag är nödvändig att skiljas över.

Det har alltid varit lockande för kristenhetens ledare och teologer att säga att “Det här är vad den versen egentligen betyder!” och därigenom bygga en större troslära på från början sekundära och delvis irrelevanta verser eller ämnen i Bibeln. När mormonkyrkan exempelvis gör en mycket en stor lära av att döpa sig för de döda, måste vi med tanke på att doktrinen vilar på en enda synnerligen diffus vers säga att de särskiljer sig i onödan och skapar en troslära på extremt vag grund. Det vill säga, gör en teologisk höna av en spekulativ fjäder. Exemplet är övertydligt men tjänar sitt syfte. Även inom traditionella kristna kyrkor är det inte ovanligt att mer eller mindre välgrundade utläggningar om exempelvis Daniels profetia (Daniel 11) eller Uppenbarelseboken framhålls som essentiella ämnen där man först nu ser klart. Tillåt mig då att utan att kompromissa med min tro på Bibelns ofelbarhet (2 Tim 3:16, 2 Pet 1.21) föreslå en mer ödmjuk hållning: Är det rimligt att du som levt i några årtionden menar dig knäcka en nöt som kristna i närmare 2000 år haft olika uppfattningar om? (Kol 3:12, Fil 2:14-16)

Skillnaden mellan primära och sekundära läror

Till primära läror måste soteriologiska uppfattningar vara de främsta. Exakt hur tror vi att man blir frälst? Måste man sluta synda för att bli frälst? Måste man döpas för att bli frälst? Kan man förlora sin frälsning? Det är viktigt att tydligt definiera vad man tror, för det gör Bibeln.

Exempel 1

En primär lära ur Uppenbarelseboken, parallellt med Matteus 24, Lukas 21 och Markus 13 är att det kommer att bli farsoter, krig, förföljelse etcetera innan Jesu återkomst. Sekundära läror är exakt när detta kommer att ske, vad det betyder att solen och månen inte ska lysa, eller vilka de två vittnena i Uppenbarelseboken kapitel 11 är. Dispyter om detta är meningslösa.

Exempel 2

I Johannes evangeliums inledning är det en avgörande lära att Ordet, det vill säga Jesus, var Gud i begynnelsen. Att tro att Jesus är Gud är väsentligt för hela vår tro och vår frälsning. Däremot är det inte avgörande hur vi tolkar betydelsen av att han var ljus, vilken mening det har att detta ljus lyser i mörkret, och vad det mörker som ljuset lyser i egentligen syftar på.  

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. (Primär doktrin) Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret (Sekundär doktrin) har inte övervunnit det.– Johannes 1:1-5

Det är nödvändigt och bidragande för kristenheten och människors frälsning, men det är också bibliskt att vi frälsta kristna börjar överväga en sund biblisk enhet. Den innebär inte att vi ska acceptera villoläror, men att vi i möjligaste mån ska bortse från mindre olikheter till förmån för evangeliets spridande. Evangeliet har tillräckligt med fiender idag, ytterligare svårigheter för evangeliets spridande bör vi därför undvika.

Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.” – Johannes 13:34-35

”Förtala inte varandra, bröder…” – Jakob 4:11

 

Syfteslös splittring eller biblisk enhet

Vad är en Biblisk fundamentalist?

Titeln till denna artikel har jag översatt och hämtat från pastor Paul Chappells bok ”What is a biblical fundamentalist?” som jag delvis även använder som underlag till denna artikel.

Idag kopplar kanske gemene man termen fundamentalist till islamiska terrorgrupper, individuella galningar som på eget bevåg utövar våld mot sin omvärld eller någon form av ideologisk, helst religiös gruppering i allmänhet som håller sig till en särskilt hård eller sträng tolkning av sin religion. Det är dock inte därifrån termen fundamentalist kommer, utan från passionerade kristnas motvilja att konformera sig efter samtidens urvattning och liberalisering av den historiska tron.

1800 och 1900-talets Nordamerika hade länge hade varit självklar plats för en stark bibeltro. Där fanns skilda inriktningar och uppfattningar levandes sida vid sida, i synnerhet i det tämligen nya landet USA. Dit hade flyktingar anlänt för att slå sig till ro och bli fria religiös förföljelse och förtryck från deras europeiska hemländer och dess statskyrkor. I efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget fick dock textkritiken, det vill säga skepsisen mot den klassiska kristna läran luft under vingarna.

Upplysningstidens förnuftsideal hade kommit att prägla europeiska tänkare och teologer (tex. Immanuel Kant, Fredrick Schrielmacher, Johann Semler), vilka i sin tur spred vetenskapens ideal med empiriska krav och sekularisering även till de kristna kyrkorna. Likaledes anammades Charles Darwins teori om evolution efter publiceringen av Origin of Species (1859) av delar av kristenheten. Den kristna apologetiken hamnade alltså för första gången på länge i defensivt läge, och inom kort hade man på många håll kompromissat kraftigt och stod inte längre upp för den kristna trons fundament.

När alltså även teologer och kyrkor började förneka frälsningen i Jesus Kristus och Bibelns auktoritet i utbyte mot mänsklig rationalitet, fanns det gudsmän som reste sig till trons försvar och började argumentera för sanningen. Detta skedde i synnerhet bland baptister, och många människor kom att lämna de tidiga baptistsamfunden eftersom de rört sig i en sekulär riktning (bl.a Southern Baptist Convention). Pastorer och ledare som tog avstånd från bibelkritiken samlades till konferenser (Niagara Bible Conference) i slutet på 1800-talet och slog fast tron på grundläggande (fundamentala) sanningar såsom Bibelns ofelbarhet och Jesu bokstavliga återkomst. Denna rörelse var aldrig menad som ett samfund, utan blev en väckelsens kraft som bidrog till fler konferenser, starka evangelisationsengagemang, publicerandet av mängder med bibeltrogen litteratur om Bibeln och trons fundament, samt öppnandet av högskolor med Biblisk undervisning (Bible Colleges) Med fortsättning på 1900-talet började allt fler pastorer från oberoende kyrkor att predika detta som kom att kallas fundamentalism, det vill säga den kompromisslösa tron på Bibelns sanningar.

Efter ca år 1950 tillkom en ny generation oberoende baptister (Independent Baptist), eller fundamentalister, där många kom från olika kyrkobakgrunder. Idag finns ca 13.000 oberoende baptistkyrkor (utan samfundsanknytning) i USA, men även i Kanada, Storbritannien, Australien, Japan, Norge, Ryssland och Costa Rica finns det oberoende baptistkyrkor – Ja, i hela världen!

En mycket viktig aspekt av denna baptiströrelse är att vara oberoende från andra samfund eller större sammanhang. Istället ser man den lokala kyrkan som autonom och underställd endast Kristus. Den personliga bibelläsningen är också signifikant för fundamentala baptister. Att varje dag läsa och studera Bibeln på egen hand är centralt för varje persons förståelse av Skriften. Bibeln står i centrum i baptisternas liv, i deras tro och i deras gudstjänstliv. Fundamentala baptister har också för vana att berätta för människor hur man kan bli frälst genom att tro på Jesus. Detta görs exempelvis genom att knacka dörr och leda folk genom bibelorden, genom att predika för familj och vänner, eller i samband med spridandet av biblar.  

Oberoende fundamentala baptister tror bland annat;

  • Att hela Bibeln är Guds bokstavliga ord (2 Tim 3:16-17)
  • Att jungfrufödelsen verkligen ägt rum (Lukas 1:26-27, 34-35)
  • Att Jesu blod är det enda lösenoffret som kan betala för synden (1 Petrus 1:18-19, 1 Joh 2:2, Rom 5:9)
  • Att alla människor är syndare och att en människa blir frälst endast genom att välja att sätta sin tro på Jesus som sin enda frälsare (Joh 3:16, Ef 2:8-9, Rom 3:23, 5:8, 6:23, 10:9-10)
  • Att man inte kan förlora sin frälsning. Gud lovar evigt liv, inte temporärt liv. Det vill säga, en gång frälst – alltid frälst (Rom 8:38, Joh 10:28, Joh 6:35,37,40, Ps 37:28, Ps 121:7)
  • Att Jesus Kristus är Gud (Heb 1:8, Joh 20:28-29,1 Tim 3:16, 1 Joh 1:1, Joh 10:30)
  • Att Jesus uppstod i sin fysiska kropp (Joh 2:18-22, Luk 24:36-46)
  • Att Jesus synligt ska återkomma till jorden efter vedermödan, innan Guds vrede och domens dag för att hämta de frälsta (Apg 1:11, Titus 2:13, Matt 24:29-31)
  • Att de kristna ska ta avstånd ifrån världslighet och konformism (Rom 12.2, 2 Kor 6:14-17, Ps 101:3)
  • Att det är alla frälstas skyldighet att predika evangeliet (Mark 16:15, 2 Tim 4:2, Apg 1:8, Luk 24:47, Ps 126:5-6, Ords 11:30)
Vad är en Biblisk fundamentalist?

Hur blir man frälst?

Bibelns väg till himlen

1. Medge att du är en syndare.

”Allesamman äro de syndare, och hafva intet berömma sig af för Gudi;” – Romare 3:23

”Derföre, såsom igenom ena mennisko är synden kommen i verlden, och för syndenes skull döden; och är så döden kommen öfver alla menniskor, efter de alle syndat hafva,” – Romare 5:12

Ingen är god nog att komma till Himlen av egen förtjänst. Oavsett hur mycket gott vi gör, räcker vi ändå inte till.

2. Inse straffet för din synd.

”Ty syndenes lön är döden…” – Romare 6:23 

”Och döden och helvetet vordo kastade, uti den brinnande sjön; denne är den andre döden. Och den der icke vardt funnen skrifven i lifsens bok, han vardt kastad i den brinnande sjön.” -Uppenbarelse 20:14-15

Betalningen, eller straffet för vår synd är evig död på en plats som kallas Helvetet och Den Brinnande Sjön.

3. Tro att Kristus dog på korset, begravdes, och uppstod från graven som en betalning för din synd.

”…Guds gåfva är det eviga lifvet, genom Christum Jesum, vår Herra.” – Romare 6:23 
”Derföre beprisar Gud sin kärlek till oss att Christus är död för oss, när vi ännu vore syndare.” – Romare 5:8

”Ty så älskade Gud verldena, att han utgaf sin enda Son, på det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif.” – Johannis 3:16

”Och vi äre vittne till allt det han gjort hafver, i Judiska landet, och i Jerusalem; den dråpo de, och hängde på träd. Denna hafver nu Gud uppväckt på tredje dagen, och låtit honom varda uppenbar;” – Gärningar 10:39-40

”Ty af nådene ären I frälste, genom trona; och det icke af eder, Guds gåfva är det; Icke af gerningar, på det ingen skall berömma sig” – Ephesier 2:8-9

”Och han hade dem ut, och sade: Herrar, hvad skall jag göra, att jag må blifva salig? Då sade de: Tro på Herran Jesum, så blifver du och ditt hus saligt;” – Apg 16:30-31

Man blir inte frälst genom att sluta synda, genom att gå i kyrkan eller vara en god människa. Frälsning är helt enkelt att sätta sin tillit till (tro på) att Jesus Kristus tog på sig straffet, alltså betalade skulden, för dina synder. 

4. Förstå att frälsningen består för evigt.

”I hoppet till evinnerligit lif, det Gud, som icke ljuga kan, för evigt utlofvat hafver;” – Titum 1:2

”På det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif. Ty så älskade Gud verldena, att han utgaf sin enda Son, på det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif. ”- Johannis 3:15-16

”Och jag gifver dem evinnerligit lif, och de skola icke förgås evinnerliga; ingen skall heller rycka dem utu mine hand. Min Fader, som mig dem gifvit hafver, är store än alle; och ingen kan rycka dem utaf mins Faders hand. ” – Johannis 10:28-29

När Gud frälser dig, ger Han dig “evigt/evinnerligt” liv. Med andra ord liv utan slut; liv som består för evigt. Så när Han frälser dig är det för alltid. Oavsett vad du gör efter att du tar emot “gåvan av evigt liv” kan du du inte förlora din frälsning. I annat fall ljög Gud, men vi vet att Gud inte kan ljuga. 

5. Be Jesus Kristus i bön att frälsa dig.

”Ty om du bekänner med dinom mun Jesum, att han är Herren, och tror i ditt hjerta att Gud hafver uppväckt honom ifrå de döda, så varder du salig. Ty med hjertans tro varder man rättfärdig, och med munsens bekännelse varder man salig.” – Romare 10:9-10

Evigt liv är en gåva köpt av Jesu blod och som erbjuds fritt till de som åkallar Honom i tro. Alla som tror på Herren Jesus Kristus blir frälsta för alltid. Att bli frälst är en engångshändelse. Allt du behöver göra är att be Honom frälsa dig.

Låt oss hjälpa dig att formulera en bön. Det är inte själva orden som frälser, utan din tro på Jesus Kristus.

Du kan be såhär;

”Käre Jesus, jag vet att jag är en syndare och jag vet att jag förtjänar att komma till Helvetet. Men jag tror på att du dog på korset, begravdes och uppstod från graven för att betala för all min synd. Jag ber att du frälser mig och tar mig till Himlen när jag dör. Amen.”

                                                                                                          

Om du bad den här bönen och uppriktigt tror på vad du bad, så säger Gud i Bibeln att du är född på nytt och har blivit ett Guds barn – en del av Guds familj. Nu är det viktigt att du börjar att läsa Bibeln, som är Guds ord, och lär dig mer om Gud och hans vilja för ditt liv. Det är också viktigt att du umgås med andra frälsta kristna i en lokal kyrka.

På detta sätt växer du i ditt kristna liv, och blir som den man i en av Jesu liknelser som byggde sitt hus på en klippgrund och därför blev stadig och trygg. I Sverige finns det inte så många kyrkor som tror att man blir frälst genom att bara tro och att man inte kan förlora sin frälsning, och de flesta kyrkor kompromissar med Guds ord. Det är ändå viktigt att du går till den bästa församling du kan hitta, och att du själv ber och läser din Bibel. Men kom ihåg att din frälsning inte är beroende av allt detta, du är redan frälst!

Om du vill ha hjälp med att hitta en lokal församling, få stöd i ditt kristna liv, eller vill ha en gratis Bibel, är du välkommen att kontakta oss på epost; swedishbaptist@gmail.com

Hur blir man frälst?